Vår mamma var en fantastisk kvinna som alltid satte oss döttrar och sin familj först. Vi var otroligt sammansvetsade vår mamma och vi. Mamma var en kämpe. En underbar medmänniska som ville alla väl, omtänksam, humoristisk, social och glad. Trots att hon var ensamstående med tre barn och arbetade som undersköterska kände vi barn aldrig av att vi hade det dåligt ställt. Det fanns alltid mat på bordet, rena kläder och tonvis med kärlek i vårt hem. Mamma blev tidigt mormor, endast 46 år gammal och stoltare mormor har sällan skådats. Säg det som Solan inte skulle gjort för sina, så småningom, sex barnbarn. Ja, det finns inte. Hon avgudade dem allihop. Var och en på sitt sätt.
Efter mamma blivit sjuk och därmed rullstolsburen, blev hon alltmer isolerad i hemmet. Då hon var försvagad i vänster sida orkade hon inte ta sig ut själv med rullstolen utan blev beroende av hemtjänst. Och av oss. Hemtjänsten gjorde vad de kunde med de medel de hade. Men att sitta ner och ta en fika, småprata eller bara sitta och lyssna på en ensam människas historia fanns det inte tid med. Det var dela ut mediciner, hjälpa till på toaletten, tvätta och diska som stod på agendan. Visst, mamma blev så småningom beviljad ledsagning några timmar varannan vecka. Men så började det dyka upp vikarier eller människor som mamma inte kände och då började hon avboka ledsagningen. Med ytterligare isolering som följd.